5-frihet: vilja, autonomi

autonomi och viljans frihet

begreppet frihet är det centrala normativa och metafysiska konceptet i Kants filosofi. Valfrihet och handlingsfrihet från yttre krafter, men också till och med från ens egna lutningar, något som inte kan uppnås genom att eliminera lutningar, vilket inte är möjligt för människor, utan genom att underkasta lutningen förnuftets regel och dess krav på universaliserbarhet, som Kant i slutändan kallar ”autonomi”, ”viljans egendom genom vilken den är en lag för sig själv” (G 4:440), är det ultimata värdet för Kant, det enda värdet som kan vara ett mål i sig och har en värdighet bortom allt Pris (4:435-6). Viljans frihet, förmågan att initiera en handling spontant, oberoende av bestämning genom enbart naturlagar, så att varje mänsklig agent har förmåga att agera i enlighet med morallagen oavsett vad som kan tyckas förutsägas av hela hennes tidigare historia, är för Kant bara en logisk möjlighet i teoretisk filosofi men ett oundvikligt postulat av rent praktiskt förnuft, ”det nödvändiga villkoret för … den fullständiga uppfyllandet av morallagen” (PracR 5:132). För Kant är förhållandet mellan dessa två begrepp, autonomi som vårt yttersta värde och viljans frihet som vår ultimata metafysiska egendom, även om en hävdbar endast av praktiska skäl, intim, minst sagt – den ovillkorliga moraliska lagen som ålägger oss framför allt att bevara och främja handlingsfriheten ”är bara självmedvetandet av ett rent praktiskt skäl, detta är identiskt med det positiva begreppet frihet” (5:29)-även om hans syn på vad man ska göra med denna identitet inte är stabil.