internationellt fonetiskt alfabet
internationellt fonetiskt alfabet (IPA), ett alfabet som utvecklats på 19-talet för att exakt representera uttalet av språk. Ett syfte med det internationella fonetiska alfabetet (IPA) var att ge en unik symbol för varje distinkt ljud på ett språk—det vill säga varje ljud eller fonem som tjänar till att skilja ett ord från ett annat.
konceptet för IPA togs först upp av Otto Jespersen i ett brev till Paul Passy från International Phonetic Association och utvecklades av A. J. Ellis, Henry Sweet, Daniel Jones, och Passy i slutet av 19-talet. Dess skapares avsikt var att standardisera representationen av talat språk och därigenom kringgå förvirringen orsakad av de inkonsekventa konventionella stavningarna som används på alla språk. IPA var också avsett att ersätta den befintliga mängden enskilda transkriptionssystem. Den publicerades först 1888 och reviderades flera gånger under 20 och 21 århundraden. International Phonetic Association ansvarar för alfabetet och publicerar ett diagram som sammanfattar det.
IPA använder främst romerska tecken. Andra bokstäver lånas från olika skript (t.ex. grekiska) och modifieras för att överensstämma med romersk stil. Diakritik används för fina skillnader i ljud och för att visa nasalisering av vokaler, längd, stress och toner.
IPA kan användas för bred och smal transkription. Till exempel på engelska finns det bara ett T-ljud som kännetecknas av modersmål. Därför behövs endast en symbol i en bred transkription för att indikera varje t-ljud. Om det finns ett behov av att transkribera snävt på engelska kan diakritiska märken läggas till för att indikera att t: erna i orden tap, pat och stem skiljer sig något i uttal.
IPA blev inte det universella systemet för fonetisk transkription som dess designers hade tänkt, och det används mindre vanligt i Amerika än i Europa. Trots sina erkända brister, det är allmänt anställd av lingvister och i ordböcker, men ofta med vissa ändringar. IPA används också av sångare.