Varför misslyckas den politiska vänstern med gräsrotsrörelser?

om partiet erkänner att förändring kommer underifrån, från processen för utplacering och expansion av rörelsernas alternativa skapande kapacitet, som experimenteras med i vad jag kallar den bortom zonen för rörelseaktivitet, bör politiken också vara prefigurativ. Detta innebär att vänster vid makten bör synliggöra det som redan föreslås och upplevs på gräsrotsnivå. Detta betyder inte att ’lära’ av rörelsens alternativ, utan att underlätta framväxten av ett kollektivt intellekt som kan skapa alternativa former av politik. Det är att låta samhället i rörelse styra. Detta är inte bara en adekvat översättning utan den enda översättning som kan sägas vara en del av processen med ’samkonstruktion av politik’. Utan ett engagemang med de konkreta processerna för att förutse framtiden i nuet, i heterotopiska utrymmen som skapats för detta ändamål, och genom att överväga kamperna kring denna prefigurationsprocess, förblir samkonstruktion av politik antingen ett verktyg för att deradikalisera rörelser eller bara ett buzzword.

det vitala målet med autonoma Strider är att övervinna skillnaden mellan staten och det civila samhället. Som Marx föreslår ”mänsklig frigörelse kommer bara att vara fullständig när den verkliga, enskilda människan har absorberat den abstrakta medborgaren i sig själv… och när han har erkänt och organiserat sina egna krafter som sociala krafter så att han inte längre skiljer denna sociala makt från sig själv som politisk makt” (Marx 1978 46)”.

lättare att säga än att göra? För na utilve? För utopisk, romantisk eller omöjlig? Medelmåttighet råder idag och minskar vår tunnelvision till (vad som presenteras för oss som) ’verklighet’. Med hopp kan vi besegra medelmåttighet, avgränsa nya verkligheter, öppna Fronter av politisk möjlighet och våga bortom. Det är upp till vänster vid makten att betrakta autonoma rörelsers handlingar som politiska snarare än sociala, och som centrala, snarare än som en bilaga, till det som är politiskt viktigt, för rörelserna tror redan det och utforskar alternativa organisationsformer. Staten kan översätta vissa av dessa metoder till politik, men det vi hoppas på kan inte helt översättas till verklighet eftersom det är okänt och när det blir konkret kommer det inte att vara hopp längre. Det är därför jag talar om ’konkreta utopier’, eftersom de innehåller ’ännu inte’ inom dem. Det ännu inte är det som får oss att söka efter det fantastiska. Radikalt hopp tar oss bortom formerna för statliga institutioner och driver oss mot något vi ännu inte kan förklara, men som känns rätt. Låt oss hålla fast vid det. Låt oss inte kasta bort det så snabbt. Övergången till en konkret politik av hopp i Vänsterpolitiken som vi förväntade oss från ledarna för den latinamerikanska rosa tidvattnet, Syriza och Podemos realiserades inte. Kanske, för att uppmuntra ledarskap av detta slag är inte lösningen, (än mindre vitt och manligt ledarskap). Kanske kan staten inte vara arkitekten för radikal förändring utan bara en medling i konsten att organisera hopp underifrån.